viktoriaes

jag älskade dig mest av allt, även fast jag inte alltid visade det. du fanns oftast där och jag älskade det, jag älskar allt med dig, dina ögon, ditt finfina ansikte.. ditt allt, du var helt seriöst mitt liv och nu är jag ingenting längre. Jag kan tänka tillbaka, usch vad pinsamma saker jag gjort, hur du ens kunnat stå ut med dom. tex tappa ut hela godiset som DU köpt mitt på stan.. eller som när jag fes eller rapade , mänskligt iofs men de är ändå pinsamt, eller när jag verkligen gjort bort mig helt över saker. Förstår inte hur jag kunde gå på fester och träffa andra killar och du fanns inte riktigt i mina tankar, jag får ångest när jag tänker på det, för just då så visste jag att du stannade kvar ändå och det är jävligt fel utav mig.Ända sen slutet av nian har det varit du och jag. Minns alla gånger jag fått se dig gråta och när jag sårat dig, blir riktigt ledsen när jag tänker på det. Och när vi fick reda på den stora nyhetern, hände något. Du försvann och jag stod ensam med ett liv i mina händer som jag skulle få bestämma helt själv hur jag ville göra. Den perioden var hemsk, men ändå underbar! jag kände mig begåvad på något sätt, att du skulle komma ut i världen. Utav den tanken fylldes jag med kärlek. Men samtidigt visste jag vad andra tyckte och vad du tyckte. Jag hade ångrat mig, jag ville inte längre. Ville inte du skulle hata mig eller strunta i mig, så jag tog tag i det och det försvann. Den dagen var den värsta i hela mitt liv, bara ett sms från dig och inget mer. Jag ville inte ha med dig för du skulle ändå inte få vara med så mycket, men efter allt kände jag mig ensamaste i världen och funderade över vad jag gjort. Var under ytan helatiden, och jag saknade dig något fruktansvärt. Sen dess har vi knappt pratat med varandra, verkar som du gått vidare i ditt liv, och jag står fortfarande kvar och väntar på dig som en patetisk, jag vet inte vad. Känner mig så jävla löjlig när jag hoppas du ska komma tillbaka och säga att du vill kommatillbaka, men det kommer aldrig hända. På dagarna plågas jag inte så värst, det är mer på kvällarna när jag är hemma och tänker på allt och vill helt allvarligt ta livet av mig. Jag kan inte leva utan dig, men samtidigt kan jag inte med. Fyfan för att jag skriver det här dumma inlägget, men detta är det ända som snurrar i mitt huvud om dagarna. Om dig, den finaste människan jag vet men som nu är borta ur mitt liv.